1. Parentesen

En ung Viktor Sund debuterade med diktsamlingen Skymningsriket år 1915. Dikten Folkvisa fick egna vingar redan 1916 då den tonsattes av Oscar Merikanto. Sund själv var en anspråkslös man och
tillmätte inte dikten större kvaliteter. En orsak kan vara den recension som i hårda ordalag dömde ut hela verket. Kritiken slog hårt och följde
Sund genom livet, ”aldrig mer kastar jag mig för vargarna” lär han ha sagt.

Det spekulerades också kring dikten och Sunds egna kärlekar, vem hade han velat svära trohet och kärlek? Men Sund själv uppgav att han aldrig
utgått från egna upplevelser utan framhöll att dikten var ett försök att skriva i folkvisestil, inspirerat av andra i tiden utgivna
folkvisor. När sången började förekomma i sångböcker saknades författarens namn helt, senare uppgavs i ett skede V. Lund som upphovsman. Det hela förblev en källa till förargelse för upphovsmannen Viktor Sund.

Viktor Sund: Folkvisa, 1915
Tonsättning Oscar Merikanto
Ur diktsamlingen Skymningsriket

Där björkarna susa sin milda sommarsång,
och ängen av rosor blommar,
skall vårt strålande brudefölje engång
draga fram i den ljuvliga sommar.
Där barndomstidens minnen sväva ljust omkring,
och drömmarna på barndomsstigar vandra,
där skola vi i sommar växla tro och ring
och lova att älska varandra.
Där björkarna susa, där skola vi bland dem
svära trohet och kärlek åt varandra.
Där skola vi bygga vår unga lyckas hem
och göra livet ljuvligt för varandra.

 

2. Malmska gården

Tiden är 1930-tal och arbetarungdomar i Rölleby, Bondestams fiktiva Jakobstad, är huvudpersoner i romanen Lågt i tak. Utgående från egen ungdomsmiljö beskriver Anna Bondestam
arbetarnas liv och vardag i en politiskt och socialt orolig tid. Flickan Rosa är sexton år och söker sig till arbetarföreningen där hon lär känna
Oskar. Sven däremot, Oskars kamrat från barndomen, radikaliseras alltmer och fjärmar sig från sina jämnåriga. Han har läshuvud men är
fjättrad vid fattigdom och sjukdom vilket gör honom alltmer frustrerad och rädd. Utåt visar han förakt och hånfullhet, ett sätt att dölja sin
ångest.

Anna Bondestam: Lågt i tak, 1943

Sven slukade den sista tidningen medan han allt emellanåt sneglade på klockan. De skulle stänga strax, och då måste han gå, vare sig han ville eller inte. Denna visshet kastade redan sin grymma slagskugga framför honom: att han måste
ut snart, hem. Och han ville varken ut eller hem, han hade helst blivit sittande här i läsesalen för evigt. Här var ljust och varmt och här fanns tillräckligt med luft. Det där med luften var ganska
viktigt, det hade han fått lära sig. Hemma var det alltid svårt att andas, för trångt, för hett, för mycket folk, man höll alltid på att kvävas där. Han älskade inte att sitta hemma, han älskade
över huvud taget inte sitt hem – vad var det att älska?

Nu kom vaktmästaren. Sven stack in tidningen i facket, tog böckerna under armen och gick. Han var den sista, det var han ofta, ibland hade han rent av en känsla av att läsesalen var till för hans privata bruk.

Han hade varit till lånebiblioteket. Hade Carnots Franska revolutionen under armen, och så en roman. Man fick låna två böcker åt gången, en roman och en bok ur kunskapslitteraturen,
han försummade aldrig att låna två, ändå räckte
de inte långt. Det skulle väl inte ta alltför lång tid innan han hade tröskat igenom hela biblioteket, änskönt det var ganska välförsett. Han läste allt. I fråga om kunskapslitteraturen kunde han väl bestå sig med lyxen att välja litet, för där kunde man av
boktitlarna sluta sig till vad böckerna handlade om. Men skönlitteraturen var rena lotteriet. Han kände några författare och dem hade han samvetsgrant tröskat igenom för länge sedan,
och sen hade han läst lite hur som helst, utan plan, på instinkt, ända tills han i höstas beslöt börja systematiskt – från A. Bäst att traggla igenom alltihop, så var man åtminstone säker på att man inte försummat något.

3. Terrazzohörnet

I Lars Sunds debutroman Natten är ännu ung för Eki Bergman en monolog om livet i ”råtthålet” Jakobstad. Han hör till den första generationen ungdomar präglad av 60-talets tidstypiska rörelser, dit också uppror mot auktoriteter hörde. Han längtar bort, till vad, vet han inte riktigt, men småstadslivets inskränkthet känns kvävande.
Jargongen och Ekis röst är genomgående en slang som pratades på stan ungdomar emellan då det begav sig, i skarven mellan 60- och 70-tal.

Lars Sund: Natten är ännu ung, 1975

Jag bor i Jakobstad, och det är ett satans råtthål. Jag går i Jakobstads samlyceum som är ett ännu värre råtthål, och jag begriper int ännu vad jag har att göra där. På somrarna är det rätt så vettigt här men på vintrarna – jissus vilken skit. Bara Terrazzo och Parant och kanske Union och nån håla till att sitta bort kvällarna på, så länge man nu får sitta, vill säja, för de gillar att kasta ut folk från ställena här ikring, för att vi int köper nånting, säjer de, så det int lönar sej att hålla öppet. Terrazzo heter stället där gänget mest är, därför att det är en mysig bar. En gång i tiden så var det riktigt snärtigt där, men nu har stället börjat sloka ordentligt, borden är slattriga och eländiga, stolarna har de petat hål på och golvet är alltid lika skitigt och jävligt. Det är vi som har förstört stället säjer de, och med den menar jag bland annat min morsa och farsa…
[…]
Både morsan och farsan är sfpare. Farsan är med i lokalavdelningen och allt, och far till Svenska gården när de har nåt möte och sitter och vågar int säja nåt och kommer
hem och vet hur bra allting borde skötas och hur alla jävla problem ska lösas. Jag säjer bara, sätt ett matbord framför farsan i FN och ni sku ha alla världsproblemen lösta på en eftermiddag. Det enda som skulle gå under så sku vara civilisationen.

 

4. Rådhuset

Wava Stürmers diktsamling Samtidigt är en lovsång till staden, dess historia och invånare. Diktaren återberättar minnen av de människor och platser som en gång fanns. ”Butkan” är polisens fängelsecell för tillfällig uppbevaring av arresterade.

Wava Stürmer: Samtidigt, 2011

I rådhusets källare
poliskammaren och butkan.
Där sprang pojkarna med råttsvansarna
i tidningspapper. Två penni styck. Pestråttor.
Kan hota hela stan.
Till Kammaren
kom gummorna med älsklingskatten
när den inte klarade livet längre
och de inte klarade att beröva dem detta liv.
Kom cyklande med papplådan på pakethållaren
bar den kärleksfullt. Nilsson en hygglig själ
tog hand om lådan. Gick ut bakvägen.
Gjorde processen kort.
Kom tillbaka till kvinnan som grät
och tigande
hon som annars talade som en väderkvarn
tigande tog sin misse och cyklade hem.
Ställde lådan i källaren. Fabriksvisslan tjöt.
Först på kvällen den sista tjänsten.
Under vinbärsbusken.

5. Strengbergs klocka

Eki Bergman kan inte, trots sin självupptagenhet, låta bli att höja blicken och se det vackra i omgivningen. Jargongen är hård men under ytan finns den vilsna pojken som söker något annat än det som finns i hans vardag. Här gör han en försonande betraktelse av romanens Jakobstad, eller Jeppis.

Lars Sund: Natten är ännu ung, 1975

Våren diggar jag faktiskt, ska ni veta. Det är nåt speciellt med
våren i Jeppis. Int kan jag förklara vad det är. Det har något att
göra med himlen tror jag. Nån gång i april maj blir den grön och vit
och blå på samma gång på kvällarna, och man hör hur doggarna
skäller, och de håller på och eldar löv och sånt, det är nåt mystiskt
med själva luften och man blir alldeles lycklig, tokig på nåt sätt.
Och ni sku veta hur norrhimlen i Jeppis ser ut på nätterna i maj
när den är vit över kyrkan och Brandkårshuset och Strengbergs
skorsten, där det brinner röda lampor runt toppen, och söderut så
blir den bara blåare och blåare, tills den blir sådär mörkblå, som
vattenfärgerna man kör med i skolan, och alla husen är mörka
skuggor, och träna bara hänger i luften och alla människor blir
lyckliga, liksom, för såna är de i Jeppis, de kvicknar till när det
börjar dra ihop sej till sommar. […]
Hennes fönster vände mot norr och hon hade upp det lite. Jag
satte mej med fötterna på isbjörnen och kikade ut mot Strengbergs,
som var som en svart vägg mot himlen som var grön och vit med
en massa gredelina och skära trissor där solen hade varit, och sen
Strengbergs klocka, som man brukar se på alla fåniga vykort från
Jeppis, och den var som ett svart huvud mot himlen, och mitt i
himlen glodde ett öga som lyste sådär gult; och
genom fönstret så doftade det vår och jord och
nytt gräs från Skolparken, och det surrade och
burrade från stan och mitt i allt var det en motorcykel
som satte i gasen och repade iväg opp för
Skolbacken.

6. Strengbergs tobaksfabrik

Krokushuset är andra delen i Solveig Emtös serie på tre självbiografiska romaner. Tiden är fyrtiotal och kriget kastar sin skugga över huvudpersonen Elviras tillvaro. Elvira är nu i tonåren och tar steget in i vuxenvärlden då hon lyckas få arbete på gjuteriet, Wärtsilä. Där träffar hon Boli, mannen med glimten i ögonvrån, som bjuder henne på bio Central. Från biografen följer Boli Elvira hemåt. Scenen som beskrivs har verklighetsbakgrund. Sex män blev arkebuserade mot tobaksfabrikens vägg en natt i mars 1918.

Solveig Emtö: Krokushuset, 1976

Vi går förbi tobaksfabrikens gamla sida, förbi de höga
rödbruna tegelväggarna. Det har slutat regna. Boli bär
regnrocken över ena armen. Hans andra arm ligger
stadigt omkring min midja.
– Mot vilken av de här väggarna blev din pappa skjuten?
– Där högre upp, mot den ljusa väggen. Kommer du med
ska jag visa dej.
Vi går uppför backen mot samskolan. I hörnet, där Tavastgatan
börjar, stannar Boli och pekar mot fabrikens ljusa
vägg.
– Där, mot den väggen blev han prickad. Jag visste ju inte
att pappa var en av dem. Jag sprang med de andra pojkarna
från skolan. Vi var nyfikna. Vi hade hört att något
spännande hänt här.
Boli talar så sakta. Han kramar min hand så det gör ont.
– Då vi kom fram hit, såg jag pappa. Han låg på trottoaren.
Hans huvud hängde utanför rännstenen. Flera andra låg
här. De hade hål i bröstet. De var så blodiga – så tysta.
Jag känner att jag mår illa. Kväljningarna kommer i vågor,
upp mot halsen. Boli är så tyst. Nu måste jag säga något,
men vad?
– Varför låg de kvar här? Döda brukar ju läggas i kistor?
– De vita hade bestämt att liken måste ligga kvar på
gatan, till skräck och varnagel för dem som gick förbi.
En man med vit bindel omkring armen och bössa på
ryggen stod och vakta.

7. Gymnasiet

Anna Bondestam har i biografin av Pia Heikkilä kallats ”det röda Svenskfinlands röst”. Modern var en av de många ”tobaksänglar” som arbetade på Strengbergs tobaksfabrik och fadern var plåtslagare. Hemmet präglades av politiskt engagemang  som också följde Anna livet ut. I Klyftan skildras händelserna 1918 ur ett barns perspektiv. Romanen bygger på författaren Anna Bondestams egen barndom och berättar om Rut, tio år. Rut bor i Skata, arbetarnas stadsdel, och det ovanliga är att hon, arbetarbarnet, ska gå i läroverket. Men hon förblir en främmande fågel både i och utanför skolan. Hemma bland ungarna i Skata uppfattas hon som märkvärdig och i skolan tillhör hon fel socialklass. Känslan av utanförskap är hennes lott.

Anna Bondestam: Klyftan, 1946

Skolan stod uppe på en backe och liknade en medeltida
riddarborg. Det hade Rut upptäckt redan den där julen när
hon fick ”Svenskarna och deras hövdingar” i julklapp och
sedan en lång tid gick omkring och frossade i mystik och
medeltid och vällustigt overklig skräck. Den var egentligen
det enda huset i staden, som det var någonting bevänt
med och där man kunde tänka sig att det hände mystiska
och oförklarliga ting, och bäst det var började den alldeles
riktigt agera med i alla möjliga historiska sammanhang och
blev än den ena än den andra svenska medeltidsborgen,
bakom vars tjocka murar sällsamma äventyr och dystert
storslagna dramer utspelade sig. […]
Men det var minst två år sedan dess. I höstas hade Rut själv
börjat i den nya skolan, och nästan med detsamma slocknade
all mystisk glans kring dess murar, som för resten
inte alls var vidare tjocka. När man var inne i huset märkte
man också att det hade stora, höga fönster, som släppte
in hårt, klart dagsljus i alla rum och korridorer, sådant där
hårt, klart dagsljus, som fantasin absolut inte kan arbeta
i. […]
Men Rut hade inte gått mer än en termin i den skolan,
innan den i sin helhet förvandlades till en fängelsehåla.
Och den fängelsehålan var inte ett dugg dystert romantisk,
den var bara trist.